Ibland snöar jag in i de ondas tankar. Jag låter min cynism fortplanta sig till en rent vidrig sarkasm. I de flesta fall döljer jag det väldigt väl. Förutom framför TVn, tillsammans med Emma. Då låter jag mina ondskefulla kommentar få fotfäste. Allra mest gillar jag programmen där människor i underläge hängs ut. Tänk ”Lyxfällan”, ”Du är vad du äter” och ”Biggest Loser”.
Emma blir alltid lika arg när jag gör mina kommentarer eftersom de väldigt sällan sägs med någon finess.
I efterhand brukar jag nästan själv få dåligt samvete, men bara nästan. Jag är ju ond i dessa lägen.
Men när ondskan, cynismen och sarkasmen fått för starkt fotfäste brukar jag köra en egen variant på detoxing. Ut med de onda, in med de fina, solidariska tankarna.
Idag, under min löprunda, var en en sådan gång. Laddade min musikspelare med Svenska Akademin och skivan Tändstickor för mörkrädda. Jävlar i mig vad det gjorde susen.
De så fantastiskt skrivna texterna gav min cynism ett rejält smisk på stjärten. (i vanliga fall lovordar jag inte aga). Jag ogillar skarpt att skriva ned hela låttexter då jag vet av egen erfarenhet att folk tenderar att sluta läsa hela inlägget då. Istället ger jag er en chans att själv klicka er fram till de tre starkaste låtarna på denna helt überfina skiva.
När man nu i valtider blivit så tonårsimponerad av de liberala ”fria” tankarna tar dessa tre låtar med vacker ordfiness ner de liberala lögnerna på marken igen.
Hur kan det förövrigt komma sig att man alltid tänker och resonerar som allra bäst med lite syrebrist i hjärnan?
De mest förtroliga samtalen görs, utan undantag, alltid i en bastu.
De bästa idéerna och tankarna tänker man, utan undantag, alltid på egna motionsrundor eller promenader.
Kan det kanske varit ett tips till alla s.k. jobbcoacher därute. Be era klienter, eller vad fan ni nu kallar dem, att hyperventilera flitigt innan de går in på en arbetsintervju. De tar säkert den intervjun med storm efter det.
Se där. Låten hann sluta medan jag skrev, och cynismen var tillbaka. Slutet gott, allting gott.
Som förälder har man alltid vetorätt i att få använda riktigt överdrivna överdrifter.
Jag löper linan ut i och med mitt val av rubrik.
Alla med lite historia i sig förstår genast vad det handlar om.
Igårkväll tog Elli-Maria sina första egna steg här i världen. Emma lyckades till och med få med några av dem på film. Jag fick vänta till i morse för att få se dessa så otroligt söta, stapplande fyllesteg med egna ögon. Bäst gillar jag att hon oftast gör ljudeffekter när hon går, inte helt olik sin egen far. Fast jag har fått lära mig av det trista samhället att bara göra dessa ljudeffekter tyst, i mitt huvud.
Skall verkligen bli intressant att följa hennes kommande gåutveckling. Och vad det kommer göra med hennes otålighet. Sådär spontant får jag känslan att det börjar bli dags på allvar att finslipa sina reflexer igen. Jag tror det mycket väl kan börja fara grejer omkring oss i en hastighet jag hittills inte varit med om. Kan inte säga att jag är riktigt beredd på det heller. Känner mig riktigt energilös.
Tips på energikickar? Gärna gratis sådana, och lagliga.
Publicerat i Barn, Livet
|
Idag började Emma jobba igen. I praktiken innebär det att jag och Elli-Maria är igång på riktigt med vår ledighet tillsammans. Visst, vi hade hela juni också men det var mer smekmånad anser jag. Elli-Maria verkade hålla med om den saken när jag frågade henne.
Om man skall göra en snabb bedömning på hur det kommer gå, bara utifrån denna första dag så behöver nog ingen oroa sig alltför upphetsat. Vilken kanondag det varit!
Vid lunch promenerade jag och en gammal arbetskamrat ut till jobbet.
Det lilla barnet var på strålande humör mest hela tiden. Minst ett 10-15-tal nya ansikten men inga tendenser till blyghet eller ängslan. Full fart framåt bara.
Så otroligt skönt att hon verkar vara ett ytterst socialt barn. Släng henne i famnen på vem som helst och hon verkar nöjd med det. Underlättar enormt. Baserat på detta första besök lär jag säkert ta vagnen dit ned fler gånger.
Sedan en rask promenad hemåt i det så väldigt flacka Kiruna. Jag menar, har man precis varit förkyld (eller är fortfarande lite förkyld) så finns det väl ingen skönare stad att dra en barnvagn än i Kiruna. Inte en backe så långt ögat når. Var nära att flyta bort när jag tillslut var inne i lägenheten igen.
Snabbt i med mat i barnet. En ännu snabbare raggardusch och så in i bilen och ned till Kurravaara där det var uppdukat för grillfrossa. Uj uj uj så gott det. Jag är inte särskilt förvånad att vågen visade en 8 som första siffra för några veckor sedan. Fortsätter jag häva i mig dessa mängder mat lär siffran snart vändas till en 9:a.
Å andra sidan skall jag ju börja träna stenhårt så fort förkylningen är över…
Löpning, promenader, situps, pullups, knäövningar, balansövningar, armhävningar. Allt man kan tänkas göra med kroppen som verktyg, skall jag försöka göra. Funktionell träning skall jag döpa programmet till. Programmet som skall göra mig till en funktionell människa. Det är bra att få ned det på pränt så att säga. Svårare att bara skita i det då.
Avslutningsvis så är alla mina löften om att aldrig spela poker på nätet igen också brutna. Lika bra att få ned det på pränt också. Man skall vara ärlig med sina missbruk har jag hört. Hittills går mitt missbrukande alldeles utmärkt. Ni lär få höra om det även när det har vänt… är jag rädd.
Publicerat i Barn, Livet, Mat, Träning
|
Jag skulle ljuga om det bara är två saker som slagit mig under snart det året som vår dotter Elli-Maria har funnits bland oss.
Men det är åtminstone två saker som slagit mig som jag idag tänkte nämna.
1. Hennes namn.
Elli-Maria heter alltså Elli-Maria.
Inte Elli-Marie, inte Ella-Maria, inte Elle-Maria, inte Ella-Marie, inte Elle-Marie och fortsättningsvis så många olika felaktiga kombinationer ni kan komma på.
Visst, för mig och Emma är det förstås en självklarhet att inte säga fel namn på den dotter vi valt namnet för. Och visst, namnet må vara jäkligt ovanligt. Det är ett samiskt namn vilket troligen gör det än mer ovanligt att hon kommer ha några kamrater som heter liknande.
Men är det verkligen så svårt att lära sig rätt? Elli-Maria är fortfarande så pass liten så hon nog knappast gör någon större skillnad om någon kallar henne Elli-Marie (vilket verkar vara den vanligaste felsägningen), men om bara något år kommer hon troligtvis veta skillnaden. För mig är det ganska respektlöst att inte lära en människas namn, åtminstone om man träffar denne under upprepade tillfällen.
Så nu gör vi alla en kraftansamling. Elli-Maria är ett otroligt vackert nanm, se till att säga det rätt!
2. Hennes kön.
Den här frågan kommer bli otroligt viktig ju äldre det lilla barnet blir eftersom hon mer och mer kommer bli bedömd utifrån hennes kön snarare än handlingar. Elli-Maria är alltså en flicka. Så som samhället ser ut idag (och troligen kommer göra även när Elli-Maria blir vuxen) kommer hennes kön vara till hennes nackdel. Hon kommer få kämpa betydligt hårdare för att få samma acceptans än om hon hade varit en pojke. Allt annat är snicksnack. Så ser det ut och det är för jävla dåligt.
På små barn är det nästintill omöjligt att se om det är en pojke eller flicka bara genom att titta på exempelvis ansiktet eller för den delen storleken. Det ca 98% av människorna gör är att snabbt göra en bedömning utifrån kläderna barnet har på sig.
Det 98% av människorna, som inte vet att Elli-Maria heter Elli-Maria vilket är ett flicknamn och således är barnet en flicka, gör är att de tittar på henne och tycker att hon ser ut som en pojke.
Det är lite lustigt, för vi klär henne verkligen inte som en pojke. Snarare en salig blandning av s.k pojk, flick- och neutralakläder.
Det vi dock aldrig har gjort är att ha på ett rosa diadem över huvudet på henne, eller en helrosa outfit. S.k. ”flickkläder” för folket så att de lätt kan kategorisera in det lilla barnet som flicka och att hon älskar dockor och ta hand om människor…
Men jag har förtröstan med folket som tycker det är så viktigt att man chansar rätt på könet redan första gången. Jag menar, Elli-Maria brukar på BVC krampaktigt hålla i billeksaker. Vilket flickebarn skulle göra det?
Nu är det inte så att jag går och tokstör mig över detta. Folk får tycka att det är viktigt med könet på barnet, jag ids inte ens rätta de som gissar fel. Kontentan av det blir bara att hon skulle bli behandlad annorlunda. Skulle någon däremot någongång säga något i stil med ”men skall småflickor verkligen leka med bilar?” till Elli-Maria när hon sitter och leker med en bil så skulle jag nog ha svårt att inte ta en rejäl diskussion alternativt ge personen i fråga en smäll.
Så sammanfattningsvis.
Elli-Maria heter alltså Elli-Maria och hon är en flicka.
Det förstnämnda är viktigt att få rätt.
Det sistnämnda nöjer mig med att hon blir behandlad på samma sätt, oavsett om hon är en flicka eller vore en pojke.
Jag är hemma igen från min ensamsemester.
Det blev endast ett inlägg från den resan. Tågresan till Umeå.
Trodde jag skulle vara fylld av idéer att mata ned på bloggen under denna vecka.
Men det har helt enkelt inte funnits tid.
Eller som den underbara Jan uttryckte det så otroligt vackert igårkväll:
”Du har väl inte haft någon orsak att vara cynisk under hela veckan”
Vackra ord. Inte alls sanna, men vackra.
Tro mig, jag hittar alltid orsaker att vara cynisk. Alltid. Det är inte ens svårt.
Men den här gången skall jag inte rikta min uppmärksamhet på att exempelvis hårdrockfestivalen Sonisphere fullständigt regnade in för egen del eller att Stockholm som stad kräver att man gör en mental lobotomering av sig själv för att orka med.
Jag skall höja min blick och skriva om känslor istället.
Jag delade ett väldigt speciellt kollektiv i Umeå från november 2003 till december 2006. En viktig tid i mitt liv. Åren som sådana handlade mest om tragik på alla olika plan. Jag var fast i ett otroligt självdestruktivt pokerspelande. Jag hann börja och hoppa av en utbildning som verkligen inte var något för mig. Jag var en sväng över till USA och städerna San Fransisco och Las Vegas. Jag slet som ett förbannat djur på ett jobb som tog in vatten värre än fartyget Titanic. Det var med en rätt objektiv syn på det hela rätt fruktansvärda år.
Men kollektivet var i mångt och mycket min egna lilla räddning.
Det går inte lära känna människor på bättre sätt än att dela sitt liv och hem med dem. Man får liksom hela spektrumet (här var jag tvungen att googla lite för att inte göra ett språkligt misstag, http://www.sprakradet.se/5497 ), hela tiden. Inte korta tidsfragment på något glassigt fik här och där. Nej, det är den råa, småfula sanningen man blir bjuden på. Åtminstone om man bara vågar visa lite av sin egna personlighet. Och det brukar inte jag ha svårt att göra.
Det kan givetvis gå helt åt helvete att dela ett hem med människor också. Då slutar det oftast med att man bryter upp och vänskapen byts kanske ut till att man går skilda vägar. Det är något jag personligen inte behövt uppleva, tack och lov.
Men när det ändå fungerar som i kollektivet jag skriver om nu, då får man en förbannat bra vänskap med på köpet.
Det sägs att när kvinnor delar bostad så synkar de till slut in sina menstruationer. Det kan mycket troligt handla om en klassisk myt, vet ingenting om detta.
Det jag däremot vet är att man blir jävligt synkad med varandra när man delar ett hem som fungerar. Man börjar tänka på samma sätt, man får liknande humor, man kan till och med avsluta varandras meningar.
Alla som lever i fungerande parförhållanden kan nog intyga om samma fenomen.
Min poäng är att man behöver inte dela säng för att uppnå samma härliga nivå. Ibland kan det räcka med att dela hem i en annars rätt besvärlig tid.
Så var det där i Umeå under de tre åren.
Nu har jag under en dryg vecka umgåtts väldigt nära med två tredjedelar utav kollektivet. Och min personliga känsla är att det inte tar längre än några timmar innan man är ”inne” i det igen. Det har verkligen varit en helt underbar vecka. Jag har skrattat så överjordiskt mycket. Den mest värdelösa upprepningshumorn har körts in i överdriftens sjukaste värld. Jag säger det igen, helt underbart har det varit.
Så det här inlägget är främst riktat som ett stort tack till mina fina vänner, och framförallt till D.O och Jan. Jag har nog varit överjävligt jobbig från och till, men det har gjort mig otroligt gott, på er bekostnad!
Men det är ändå med ett stort vemod jag måste konstatera att livets pussel är otroligt svårt att få ihop utan saknade bitar.
Att ha familj och vänner på samma plats är en utopi som aldrig någonsin kommer inträffa, hur gärna man än skulle vilja. Ord som arbetsmarknad, bostadsmarknad, timing och kärlek är en svårlöst kombination.
Jag landade i Kiruna idag vid 14.45. Ca 15.05 var jag hemma i lägenheten igen. En efterlängtad kram av min fina fru och vid 16-tiden vaknade vår lilla Elli-Maria. Hon blev jätteglad av att se mig, skrattade och hade sig, bet mig i benet. Det gamla vanliga.
Min nya verklighet är inte dum, den heller.
Publicerat i Barn, Livet
|
Tåget har precis lämnat Kiruna. Veolias minst sagt gamla vagnar skall ta mig ned till Umeå. Min ensamsemester har precis inletts och jag måste medge att det känns en aning märkligt, konstigt rentav. Så fort tåget började rulla kom det smygande på mig en känsla av skuld. Som om jag lämnar allt ansvar och bara smiter iväg. Rätt olustig känsla då jag fått förklarat för mig att jag inte behöver känna så.
Förhoppningsvis släpper känslan. Om inte annat så byts ju alltid känslor ut lagom framme i Gällivare. Där är känslan ”rädsla” förinställt i alla lägen.
Tänker jag lite mer ingående på denna resa så skall det verkligen bli riktigt skönt med lite tid för mig själv. Vår lilla familj har inte varit ifrån varandra mer än två nätter som allra längst förut. Å andra sidan går jag från en familj till en annan, gammal. Kommer bo med Janne och D.O nere i Stockholm. Fattas bara Dishwasherboy för att vara det gamla sunkiga, utan hopp kollektivet från Geografigränd.
Janne har i alla fall lovat mig att ta hand om mig, på det sätt som bara mys-Janne kan. Det bådar ju… gott.
En eller två nätter i Umeå och sedan åker vi vidare ned till Åkersberga. Sedan hänga i Stockholm/Åkersberga i nästan en vecka, och så flyger jag hem nästa måndag till Kiruna igen. Åtta nätter av en sömn jag verkligen skall försöka uppskatta.
Å andra sidan har vårt kära lilla barn sovit riktigt bra sedan hon kom hem till den torra, karga, lite malmsmakande luften i Kiruna. Hennes små, inte fullt utvecklade lungor kan inte haft det lätt nere i södern. En redig varelse behöver sitt gruvstoft djupt ner i lungorna för att finna sömnro.
Snart är min och Emmas gemensamma ”ledighet” också slut. Hon börjar jobba igen om dryga två veckor. Sedan är det bara jag och Elli-Maria. Måste försöka hitta på lite olika aktiviteter för att fylla dagarna med mening. Tänk, förhoppningsvis är ju de första egna, stapplande stegen inte långt borta. Då blir kanske meningen lättare att hitta. Se till att dottern inte faller och spräcker skallen mot diverse hårda saker. En mening så god som någon annan!
Och efter de första fem-sex fallen och de medföljande bulorna kommer kanske de första, riktiga, orden ploppa fram ur henne. Så får man sitta i timmar och analysera varför ”lampa” verkar mer intressant än hennes skapare; ”mamma” och ”pappa”.
Jag lyckades koppla upp mig på nätet med mitt mobila internet men den orkade bara vara uppkopplad i ca tre minuter innan den tappade sin sändning. Nu söker den förgäves efter hopp mitt ute i den så, här uppe, larviga lövskogen.
Att inte björkarna uppe hos oss skäms. De ser ju så sjukt livlösa ut, det enda som gör att de ändå tycks leva är de grön löven. Tycker synd om fjällbjörkarna, de får verkligen kämpa för att få sitt dagliga ljus. Fast mest föraktar jag dem sedan min och bror Roberts vedhuggarkarriärer.
Jag minns att vi någongång fick en beställning på om det var 15 eller 20 kubikmeter björkved. 30 cm långa och helst klyvna så att en liten katt kunde få fart på elden. Fy satan vad jobbigt det var. Varje gång man satte den veka 30 cm stumpen i klyven så liksom fastnade den, böjde sig och sprättade iväg, ofta försökte den få in ens egna hand in i klyven istället. Kan inte på rak arm komma ihåg hur många ggr jag varit nära att klyva min egna hand istället för den äckliga lilla björkstumpen. Det tärde på oss båda. Gång efter annan slutade det gemensamma arbetet i att någon av oss fick en björkklabbe slängd med full kraft i ryggen och sedan var slagsmålet igång.
Måste fråga far vem det var som gjorde beställningen. De borde nämligen få veta vilka traumatiska följder den fick på mitt liv. Hur föraktet mot björken sådde sitt frö och sedan dess alltid finns kvar där, latent, för att blomma ut, exempelvis när jag åker tåg och tittar ut på de patetiska träden. Kan jag månne få dem att betala min hemresa, då jag flyger och endast ser allt på avstånd?
Ha! Det slår mig precis nu att jag dessutom är på väg till björkarnas stad; Umeå. Nåväl, de björkar som växer där i innerstan skulle i alla fall rendera i lite kubikmeter brasved. De får gärna stå kvar där i sin fulla prakt.
Jag skall försöka slå bort tankarna på krokiga björkar och istället ta upp kycklingsalladen min fina hustru lagat åt mig som matsäck. Kanske avnjuter jag också en liten Marabou Mintkrokant-bit innan det är dags att se på en film för att döda ytterligare två timmar.
Till och börja med får jag erkänna att jag är sjukligt trött. Känns nästan jobbigt att andas. Skyller dels på en tokigt tidig och lång gårdag och en märkligt tung luft i Kiruna under denna dag. Plus att jag faktiskt drog iväg på motionsrunda i morse (som visserligen gick riktigt bra).
Tidig gårdag ja. Vi lämnade Ronneby och Blekinge tidigt igårmorse efter åtta härliga dagar i södra Sverige.
Helt allvarligt. Att åka ned till Blekinge från detta köldhål är helt jämförbart med att åka utomlands. ALLT är annorlunda, ja, förutom språket. Fast å andra sidan skiljer sig språket en hel del också. T. ex. tog det några genomlyssningar under förra vändan innan jag förstod att ”skumt” faktiskt betyder ”mörkt” och inte skumt som det betyder på… jaa… svenska.
Vi har i alla fall haft en riktigt bra semester. Eller jag skulle hellre kalla det en veckas långt miljöombyte. Inte direkt att man var utvilad när man väl kom hem igen. Men miljöombytet var riktigt riktigt bra och båda flygrutterna gick överraskande galant. Elli-Maria visade sig småmysa både vid start och landning. Annars de största farhågorna för öronsmärtor och dylikt.
Hon lyckades med bedriften att somna i Emmas knä inför mellanlandningen i Kalmar! Första gången något sådant inträffat sedan hon blev rumsren. Eller vad säger jag, innan hon slutade vara jätteliten oförståndig bebis. Rumsren är ju inte blöjungen ännu…
Stekön, där vi spenderade stora delar av miljöombytet, är en helt underbar liten plats. Man vaggas liksom in i ett härligt lugn så fort man kliver ur båten och upp på bryggan. Allt vatten som omger en gör helt enkelt att alla flyktkänslor i kroppen försvinner. När man väl är där så är man där, inte så mycket att göra annat än att hitta lugnet antar jag. Sedan att man ständigt är lätt salongsberusad under sin vistelse gör verkligen inte saken sämre.Äppeldrickagroggar, kaffegökar, en öl här och där, ett glas vin då och då och till och med någon härlig Bloody Mary är vardagsmat. Som hittat för en gammal drinkare som jag ändå är. Samtidigt hålls det alltid på lagom nivå och bakfyllor är det inte att tala om!
Lägg till underbart god mat, en trevlig hund vid namn Herkules och exceptionellt gott sällskap i form av Karin och Dan så kan man helt enkelt inte misslyckas ute på Stekön.
Till och med när vädret jävlas så finns där ändå ett lugn.
Far och dotter tittar till badstranden på Ekenäs
Måste jag klaga på något, vilket jag givetvis behöver göra för själafriden, så fungerade inte sömnen särskilt bra. En overkligt varm gäststuga där jag, Emma och Elli-Maria sov blev tillslut till ett mardrömsslott. Vissa nätter vaknade jag lätt två ggr per timme, ivrigt flyendes från den fuktigt varma luften. När man hittat en position man gillade hörde man att antingen Emma eller Elli-Maria också vaknat. Så var det kört igen.
Jag och dålig sömn går inte ihop. Jag med Emma och Elli-Maria som också har dåligt med sömn bakom sig går inte heller alltid (läs aldrig) jättebra ihop. Så mitt klagomål får helt enkelt röra sig om de två första timmarna varje morgon. De var inte underbara, de var skräp. Men sen kom dagarna igång och ångesten byttes ut till välmående. En rätt härlig övergång måste jag erkänna.
Det känns bra att Ronneby och Stekön kommer bli ett återkommande semestermål för oss. Tryggt och bra.
Jag måste ta och avsluta där, Emma överraskar med att komma hem med Thaihämtmat. Trodde bara hon var ute och försökte samla energi.
Och Linus Thörnblad klarade precis 2.29 i andra försöket i höjdhoppet. Luktar jättemycket medalj för Linus. Det trodde jag aldrig.
Publicerat i Barn, Livet
|
Imorgon är det tisdag den 20:e juli. Det innebär för familjen Råman att det andra försöket görs för att få till lite miljöombyte och semester.I de flesta idrotterna har man tre försök på sig, för varje utmaning. För min del känns det som om det är nu det gäller. Första försöket är okej om det misslyckas. Det andra skulle svida lite mer. Men jag tror det kommer gå bra.
Väskorna är packade, de viktiga sakerna har prickats av och det känns som om förberedelserna har genomförts mycket väl, ännu en gång.
Någon resfeber har inte infunnit sig. Tror det handlar om att jag mer oroar för vår lilla dotter än för min egen del den här gången.
Oj vad jag hoppas att hon gillar att flyga. Tänk vilket underbart scenario det vore att vi sätter oss tillrätta. Just vid starten lutar hon sig bara lugnt tillbaka mot pappas mage. När skyltarna för säkerhetsbältet släcks knäpper jag loss henne. Hon klättrar upp på mig och viskar i mitt öra:
” – Pappa pappa. Det där var det roligaste jag hittills gjort i mitt liv. Jag funderar redan nu på att bli pilot. Det skulle väl bli ganska bra?”
Det vore något. Om så skulle ske hade det visserligen inneburit att jag fått panik, gråtit av rädsla hur det lilla barnet helt plötsligt kan prata, viska och resonera om framtiden. I slutändan hade detta underbara scenario slutat med att jag sliter upp nöddörren och slänger mig dödsföraktande ut ur planet.
Ett annat bra scenario är att Elli-Maria inte får ont i öronen och underhåller sig själv i 1,5 h tills vi landar på Arlanda, och så samma visa under rutten till Ronneby. Håll tummarna.
Målet för morgondagen är att ta mitt första dopp denna sommar. Långt in juli. Det är ju egentligen en katastrof. Men men, det sägs att jag själv valt att bo i Kiruna…
Publicerat i Barn, Livet
|
