Det var redan den andra gången under augustimånad.
En normal månad är det två gånger för mycket för mig.
Augusti 2011 verkar inte falla in under begreppet ”normal månad”.
Det har nämligen gått överraskande bra att handla på OBS! Interiör.

Jag gillar alltså inte stället. Jag gillar inte butiken som butik, jag gillar inte dess personal (framförallt avsaknaden på personal) och jag gillar inte dess klientel (framförallt utseendet på dess klientel).

Det här kan ju låta ytterst osympatiskt och ytligt. Men så är jag heller inte helt sympatisk, och ytlig har jag alltid varit.
Jag får ofta känslan att människor som helt struntar i hur de ser ut har också ofta helt gett upp i den övriga tillvaron. Det är sloköronen och hopplösheten som lyser igenom. Så ser den typiske kunden på OBS! Interiör ut. Det är tragik. Det är inte bra.

Men idag gick det alltså bra. De slokörade lyste med sin frånvaro. Tjejen i charken både hälsade och sade hejdå när jag kom och gick. Kassörskan sa hej och mötte blick. När jag gick ut på parkeringen var jag tvungen att titta en extra gång att det verkligen var OBS! Interiör jag varit inne i.

Det som dock fick mig att skriva det här inlägget rör också handlandet inne på den nu så omtalade affären.

Jag och min kundvagn gick in i mejeridelen. Det så härligt kalla rummet.
Plockade upp en 2 liters Bravo Äpplejuice och rullade vidare ner mot filen.
Då ser jag hur ett pensionärspar går ut i omkörningsfilen och gasar förbi (ironin flödar här). De viker in snävt framför mig och parkerar sonika vagnen där. Gubben står länge och glor på överflödet av alla filsorter. Gumman står kvar och blockerar omkörningsfilen. Där blir jag stående. Jag uppfattar den ungefärliga tiden till fyra mänskliga generationsväxlingar.

Tillslut hittar gubben sin fil (jag kan bara gissa på att det var ”Långfil” (typisk filsort för pensionärer)) och de lommar vidare. Nu i bredd, så att ingen annan kan komma förbi.

Jag har inga problem med att det tar lite tid inne i mejerirummet. Det är dåligt med utrymme och man brukar få vänta på sin tur.
Det jag inte förstår är bara varför dessa två pensionärer prompt var tvungna att först rusa förbi mig för att sedan blockera upp processen.

Nå, ingen skugga skall falla över det osympatiska pensionärsparet. Utan deras respektslösa beteende hade jag aldrig fått uppslaget att skriva om det.

Bara en kort uppmaning. Pensionärer och snart blivande sådana. Hör upp!
Bara för att ni är pensionärer och troligen jobbat stora delar av era liv så kan ni inte på stört sluta visa icke pensionärer respekt. Ni måste fortfarande följa trafikregler. Ni skall infinna er i de oskrivna köreglerna.
Ni kan ha uppfört er och betett er respektfullt i hela era liv, men beter ni er på det sättet som nämnda pensionärspar första gången jag träffar er så är ni inget värda i mina ögon.

Så skärp er!

Och tänk på hur ni ser ut.

Kanske får jag lov att döpa om bloggen. Det viktigaste steget i detta torde då vara att få bort ordet ”blogg”. En blogg är bara värd namnet om man verkligen bloggar, dvs skriver inlägg åtminstone 1-2 gånger per dag. Det fixar inte jag. Min kreativitet inom skrivkonsten kräver mer tid än så.

Varför känns det som jag skrivit om detta förut?

”Det är viktigt att ta ut sin föräldraledighet. Så du knyter an till barnet.”
”Det är nog den viktigaste tiden i ditt liv, det är nu du har chansen att knyta an till ditt barn”
”Det var lätt det bästa jag gjort, bästa året i mitt liv. Det har varit helt underbart hela tiden.”

Nä, det är inte jag som står för citaten.
Med distans kanske jag säger precis samma sak. Men i min värld är allt inte så puttenuttet småsöttigt pluttigt. I vissa perioder har jag längtat tillbaka till mitt jobb så till den milda grad att jag funderat att gå dit för att hälsa på, utan att ta med Elli-Maria och sedan dra till med en s.k. vit lögn att Emma är ledig, det är därför jag inte tog med Elli-Maria samtidigt som det lilla knyttet springer omkring i vardagsrummet och bankar på TVn i hopp om att Tellietubbisarna skall ge henne den uppmärksamhet hon så ofta kräver.

Men visst fan har vi knutit an till varandra. Man kan väl till och med säga att jag under dessa 9 månader äntligen fått min önskan igenom. Det att få en svans. Men inte som i mitt drömscenario, dvs en flådig ekorrsvans, utan snarare ett intensivt litet barn som nästan aldrig lämnar en ifred. Jag har knutit an. Elli-Maria knöt fast, sig själv, i mig.

Men nu är vi fast i varandra. Jag har hunnit jobba snart tre veckor. I slutet av varje arbetsdag kommer längtan till det lilla livet. Tyvärr verkar även Elli-Maria fått en rejäl reaktion på det nya i livet. Hennes humör har varit katastrofalt sedan hon blev magsjuk efter två dagar på dagis. I dryga veckan har hon sovit uruselt, vägrat nästan all form av mat och varit otäckt grinig. Rulla-ihop-till-en-boll-och-öppna-balkongdörren-och-kasta-så-långt-du-bara-kan-grinig. Så längtan efter att umgås i slutet av arbetsdagen har snabbt bytts ut till förtvivlan om att man bara vill att det skall vara som förut.

Den här veckan verkar hon vara på gång tillbaka. Hon äter som en häst, och är supergosig. Återstår bara att hon skall börja sova igen också. Idag har vi haft en helkväll tillsammans. Lyssnat på musik, hon har tuggat i min hårbotten och jag har kittlat henne på magen. Det är ju så föräldralivet skall vara.

Och det är så man får höra att det är. Överallt, hela tiden. Allt beror på hur vårt minne är uppbyggt att fungera. Förträng det onda. Glorifiera det goda. Enkel överlevnadsstrategi. Jag kommer säga precis som alla andra om tre-fyra år. ”Passa på nu, medan de är små. Det var så underbart.” ”Vänta du bara, små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer. Du får se själv om några år.” Precis så kommer jag säga. Och precis så kommer jag dessutom minnas det. Ja, förutsatt att jag inte går tillbaka till den här sidan. Läser, försöker intensivt minnas med hjälp av orden. Och bli tokbitter.

Nä, det tjänar ju ingenting till. Men precis just nu, precis nu hjälper det mig mycket.

Så om två veckor är alltså en liten epok över. Aldrig får jag och Elli-Maria en sådan god chans att lära känna varandra som vi haft nu. Men det är har ju gått bra. Jag gillar henne, hon gillar mig. Vi har bråkat otroligt mycket, men också haft otroligt många roliga stunder.

Elli-Maria har gått från att ha varit en liten bebis till att bli en liten person som går omkring, pekar och gör sig förstådd på alla märkliga sätt.

Mest kommer jag sakna morgnarna. Inte alla de där alltför tidiga utan mer morgonrutinerna. Den korta men intensiva kampen innan blöjan var bytt och morgongröten uppäten men som sedan allt som oftast utvecklade sig till några timmars riktigt bra stunder vid frukostbordet.

Är uppriktigt oroad över hur ”vardagsmorgnarna” kommer te sig. Stressen i att få i sig frukosten, komma iväg i tid till dagis och sedan ta sig till jobbet. Får ta det som en logistisk utmaning. Lite oro finns väl även för hur Elli-Maria skall trivas på dagis. Men den oro är inte stor, hon är så social så det kommer gå galant.

Skräckexemplet finns ju i och för sig inte längre bort än i hennes egna far. Jag var ungefär två veckor på dagis. Det gick inte så bra. Jag hotade att ta livet av mig om jag var tvungen att gå tillbaka. Jag slapp…
Så tacksamt att Elli-Maria inte lärt sig tala ännu!

I april går ytterligare en epok i graven. Gruvvägen kommer lämnas för en lägenhet inne i stan. Mamma flyttade in i det här huset någon gång i slutet av 70-talet. Vi blev inte kvar så länge, lite drygt två år. Men allt har sin tid och man måste vara lite mobil, både fysiskt och mentalt.

Nostalgi är bra, bara man ser till att vara det om rätt saker.

Snart 16 månader in som officiell förälder (de ungefär 9 månaderna man går och väntar kan jag inte riktigt räkna med) inser jag för varje dag som går att allt vore så väldigt mycket enklare om jag var i bättre form! Var starkare, hade bättre kondition, några kilon färre att bära på. Jag hade sovit bättre (de timmar man får sova), jag hade orkat leka mer, jag hade orkat hålla humöret uppe oftare. Jag hade troligtvis varit betydligt friskare och sluppit dessa eviga småförkylningar.

Och det är ju så enkelt att fixa det också. Eller är det? Börjar även inse här att det inte är så enkelt när man inte har grunderna. Bordtennis som ungdomssport håller inte måttet rent konditions- och styrkemässigt. Kanske om jag varit på en betydligt högre nivå än vad jag kom upp i.

Jag har helt enkelt inte någon grundkondition att falla tillbaka på de gånger jag blir slö i 2-3 veckor och skippar allt tränande, eller den där förkylningen som gör att man måste ta det lugnt i 2-3 veckor.

”Undanflykter!” tänker alla som gjort träningsresan sent i livet. Kan hända är det så. Och visst, situps och armhävningar i detta nu istället för att sitta lugnt tillbakalutad i soffan med datorn i knät och Tour de Ski igång på TVn hade säkert gett andra förutsättningar.

Men nu är det ju inte mig rådet rör, utan alla de kommande stackars föräldrarna.

Det är viktigt att hålla igång, då skapas det betydligt bättre förutsättningar med att orka med familjelivet. Peppa varandra, planera så att båda två kommer iväg och får träna i fred. Oftast kan det räcka med en rask promenad i 45 minuter för att självförtroendet skall få en kick, den där känslan att man faktiskt gör något åt situationen.

Orsaken att poletten trillade ned först igår?

När jag gick från bilparkeringen hem till lägenheten med en Elli-Maria på vänsterarm, en lagom tungt packad påse i vänsterhand och en inte lagom tungt packad påse i högerhand tog krafterna slut. När jag kom in i huset kämpade jag mig fram till hissknappen. Vänsterarmen hade börjat domna bort så Elli-Maria gled liksom ned längst efter väggen och ned på stengolvet. Högerhanden krampade när jag öppnade upp den och jag var tvungen att ta sittande räkning så fort jag var inne i lägenheten.

Det är ca 75-100 meter från parkeringen till huset.

Det är för dåligt, alldeles för dåligt.

Mina och Elli-Marias dagar ser oftast väldigt lika ut. Man kan säga att vi gör ingenting. Vi har vår vardag helt enkelt. Oftast är den alldeles tillräcklig för att fullständigt slakta dygnets 24 timmar.

Idag har vi t. ex. varit på Coop. Jag avskyr som bekant Coop. Det är lite av inkörsporten till det totala sociala fördärvet. Om några år kommer jag nämligen säga såhär om Coop:
”Coop är ju jättebra, när jag går dit träffar jag alltid massor av folk jag känner och växlar några ord, jättetrevligt.”

Jag kommer säga dessa ord och mena varenda ett utav dem. När jag tänker på döden får jag panikångest, denna vetskap om Coop skapar nästan samma oro inom mig.

Vi var i alla fall på Coop, jag och Elli-Maria. Jag handlade blixtsnabbt, hade riktigt bra koll på vad som skulle plockas ned i vagnen och så snabbt ut. Vad Elli-Maria tyckte om besöket vet jag inte riktigt, hon säger ju sällan något. Men hon vinkade till en butter gubbe (jag om 30 år?). Han vinkade förstås inte tillbaka men inne i hans hjärta är jag ganska så säker att det blev lite sådär varmt. Elli-Maria har nämligen blivit lite mer sparsam med att lämna ut sin charm åt okända. Det vet iofs inte den buttre gubben, men känslan förmedlades nog ut.

Med det i baktanken så var dagens besök på Coop ganska bra. Kvinnan i kassan växlade till och med några ord med mig! Det gjorde mig lite sådär varm i hjärtat.

Jag tror det kan vara bra att inte vara så rädd för att inte göra något varje dag. Man kan ha roligt ändå, eller tråkigt.

Barnet är vaket, dags att gå upp i varv igen.

Jag gillade Hulken väldigt mycket som yngre, kanske kan det ha med saken att göra? Eller är det så att jag gillade Hulken mest för att jag kunde känna igen mig i hans vansinniga utbrott?

Min pappa har berättat att när jag var liten kunde jag bli så arg så jag svimmade på stående fot. När saker gick riktigt emot kunde jag till och med hota med detta faktum. Då jag hade gravt talfel kändes hoten säkert som larviga när jag raljerade iväg ”Da vimmal jag!”.

Jag kunde inte säga r, s och så tog jag konsekvent bort prickar och ringar över å, ä och ö. Förövrigt min värsta mardröm, att Elli-Maria får 1% av mina talfel. Då blir det tufft.

När både jag och min bror bodde hemma hos mamma fick jag en liten hörna i vardagsrummet som mitt ”rum”. Det var en bokhylla som skärmade av hörnan. Där hade jag min säng och sov i ganska många år av mitt liv.
Min bror kände till mina ilskeutbrott när jag blev plötsligt väckt och började exploatera denna företeelse till sina vänner. Jag minns tydligt en kväll då jag ligger och sover och min bror med några vänner kommer hem och sliter av täcket och skriker högt. Min reaktion blir likt ett vilddjurs. Stormar upp ur sängen och skriker tillbaka. Vännerna skrattar högljutt åt denna freakshow.

Jag faller från ämnet.

Mina ilskeutbrott har funnits länge. Jag kände nog igen mig i Hulken. Men jag minns att jag avundades hans muskler och gröna yttre. Det gör jag förövrigt fortfarande.

Natten mot den 27:e december vaknade jag för kanske 1000:e gången det här året av att Elli-Maria grät och skrek. Jag kände med en gång att saker inte stod rätt till. Inte med henne, utan med mig.

Jag var fruktansvärt arg. Flög upp ur sängen och mumlade något i stil med ”nog är det ändå satans förjävla sjukt att man aldrig någonsin i satans ögonblick får sova någon jävla natt”. Gick in till Elli-Maria och försökte lugna henne på det vanliga, beprövade sättet. I med nappen, lägga handen på magen, kanske lysa upp rummet litegrand med hennes röda laban-lampa. Hon kände säkert av mina egentliga ilskestrålningar i rummet. Men hon blev tyst ett litet slag och jag gick tillbaka till sängen.

Redan efter någon minut hörde jag att Elli-Maria blev upprörd igen. Min egna ilska hade inte lagt sig, vilket den brukar göra så fort jag liksom vaknar till och nu var det dags för vulkanutbrott.

Jag har i vanliga fall två utloppskällor för min ilska (jag har nämligen förlorat egenskapen att svimma på beställning). Antingen skriker jag och svär simultant eller så slår jag sönder saker. Båda två är fullständigt förkastliga, jag vet om det och försöker hantera det på bästa sätt (vanligtvis att undvika situationer då jag blir sådär överfarligt arg).

Denna gång flyger jag upp ur sängen igen. Istället för att mumla pratar jag nu högt för mig själv. Emma är förstås vaken då det är svårt att sova med ett skrikande barn. Den svordomsramsa jag vräker ur mig går inte att skriva i text. Mest för att jag inte ens minns orden! De var i alla fall inte särskilt uppskattade där och då och säkerligen aldrig igen heller.

Mitt försök att få Elli-Maria att somna om var inte heller lyckade. Den vanliga proceduren fungerade inte och jag hade självinsikt nog att gå från rummet så att Emma fick ta vid.

Elli-Maria somnade tillslut om. För mig tog det väldigt mycket längre tid.
Att be (förlåt för exemplet men det är slående) Hulken lägga sig ned för att sova de gånger han förvandlas till Hulken är en absurd idé. Ändå var det precis det jag försökte göra. Somna om arg. Helt omöjligt!

För att lugna ned mig försökte jag aktivt börja tänka klart. Vad var det med mig?! Varför är jag så arg. Elli-Maria vaknar nästan varje natt. Jag har aldrig blivit så arg förut. Kan jag ha drömt något uselt och blivit väckt i precis den känslan? Tankarna lugnade ned mig och tillslut somnade även jag om.

Ilska är jävla gissel. På morgonen efter hade jag dåligt samvete. Jag var aldrig arg på Elli-Maria men väl på själva situationen. Ingen skön känsla.

Jag tror min poäng med hela inlägget är att det tär på ett psyke att bli lite tröttare för varje dag som går.
Vi har haft det relativt gott, sällan några längre stunder av skrik och gnäll om nätterna. Dock har det kanske varit 2-3 nätter varje månad som man faktiskt sovit hela natten, utan att vakna de där härliga nyckeltimmarna kring 4-tiden. Jag kan villigt erkänna att just den biten börjar jag vara otroligt less på.

Jag hoppas att jag redan inom ett år kan gå tillbaka och läsa här, och sedan verkligen uppskatta känslan av att vara utvilad. Jag ser framemot av få vara utvilad, och hoppet om att det skall bli så igen bär mig säkert fram genom 300 nätter till.

Livet kan vända på en handvändning. Man får sina fötter undanröjda och nedanför finns ett svart hål att falla i. Det går så oerhört fort och när det sker står man alltid helt med garden nere. För mot dessa ting finns ingen gard, det finns inga knep eller smarta sätt för att undvika den smärta som drabbar en när något sådant här inträffar.

Det finns inga ord att beskriva vad man känner, inga ord att kunna trösta med. Det finns tid men i dessa lägen känns inte just tiden något man vill sätta sin tillit till.

Utanför sin egna lilla sorgebubbla rullar allt annat på som om ingenting har hänt. Snön faller, människor går till jobbet, TV-programmen går som vanligt. Och själv vet man att det kan ta månader innan man ens lyckas skapa ett litet lufthål ut från sin bubbla.

Men det som är allra mest påtagligt är känslan av den där orättvisan.

Allt känns så fruktansvärt orättvist, och det finns inga svar att få om varför. För Lennart var friskförklarad, han hade just fått sin pension, ny bostad och var så lycklig och full av livet.

Det gör mig frustrerad, arg och oerhört maktlös på samma gång.

Men mest utav allt så gör det mig bara så väldigt väldigt ledsen.

Nej, det är snarare avsaknaden av vuxet beteende. Vuxet socialt beteende.
Ni vet, det där allmänna samtalet om precis ingenting. Om det absurda i att Zlatan missade det där läget i gårdagens match, om hur uselt de plogar vägarna i Kirunas innerstad etc etc. De flesta timmarna hänger jag trots allt med en snart 14 månaders. Hon kanske förstår vad jag försöker säga ibland, men jag tror inte hon bryr sig huruvida kommunen sköter plogningen i stan. Hon är obrydd om Zlatan gör åtta eller noll mål i kommande matcher i Milan-tröjan.

Det är ju inget jag heller kan påverka i nuläget, det förstår jag. Men det blir ändå en saknad av det. Man behöver sin sociala sfär.

Det näst bästa alternativet till detta är den s.k. egentiden. Egentid är ett begrepp som återkommer ungefär varannan rad i varje föräldratidning. Det är ett relativt nytt ord i och med att man numera får tänka på sig själv i dagens samhälle, bara man gör det på rätt sätt…
Dock är denna egentid sjukt viktig för en förälder. Det kan låta som en kliché men så ligger sanningen i frågan.

Min egentid om dagarna får jag när jag lägger Elli-Maria för lunchsömnen. Ibland sover hon 3 h. Det innebär 3 h egentid för mig den dagen. Ibland sover hon 35 minuter (som igår), det innebär psykos för mig den dagen.
Jag brukar äta lunch i lugn och ro (maten uppäten på ca 4 minuter) och titta lite på TV/datorn. Sedan brukar jag alltid passa på att ta mig en lång och väldigt varm dusch.

Jag gillar att duscha av flera olika orsaker. Främst för att det är så otroligt skönt att låta hett vatten fullständigt omfamna sin sargade kropp. Sedan tänker jag jävligt bra när jag duschar. Tankarna tenderar sällan att gå mot det destruktiva hållet utan tvärtom.

Problemet som idag finns med vårt badrum är ljuden som kommer från ventilationshålet. Det är ett barn i ventilationstrumman! Ett tydligt barngråt hörs därifrån väldigt ofta. Och det är inte jag som har blivit galen, Emma har intygat att hon också hör det här ljudet väldigt ofta.
Tror ni att ett barngråt från en ventilationstrumma har en positiv eller negativ innebörd på min egentid därinne i badrummet?

Det har hänt flera gånger att jag rusar ut i min naturliga dräkt för att lyssna om det är Elli-Maria som vaknat och gråter lungorna ur sig. Nästan aldrig är så fallet, nästan alltid kommer gråtet från den stackars lilla ungen i ventilationstrumman.

Jag vet inte vad jag skall göra med det här bekymret. Funderar på att täppa till ventilationshålet med ett kastrullock de gånger jag duschar. Problemet är bara att jag då troligen kommer vattenskada hela badrummet.
Jag kommer inte gör som fru Drusse i Lars von Triers fantastiska serie ”Riget” i alla fall. Jag kommer inte undersöka gråtet närmare.
All kunskap är inte av värde.

Nu skall jag göra älgfärsbiffar med västerbottensost. Jag tror de kommer bli fantastiskt goda.

Just nu lider jag av sorts matkoma jag inte trodde kunde infalla. Den s.k. sushikoman. Jag har alltid varit av den tron att sushi kan man äta enorma mängder av utan att för den skull falla in i den där obehagliga matkoman efteråt.
Det visade sig vara felaktigt, och allt handlar, förstås som alltid, om kvantiteten.

Vi hade syster Kicki med familj på sushimiddag. Emma hade gjort sinnessjuka mängder mat, mest för att jag var ut i köket ett par gånger och tyckte hon kunde göra några rullar till…

Det slutade för min del med 24 uppätna sushibitar och ett tillstånd som lättast kan beskrivas som om kroppen försöker återupprätta någon sorts balans inom sig. Det går givetvis inte så bra eftersom jag för en timme sedan var och införskaffade mig en påse Gott & Blandat och två förpackningar med Geishachoklad.

Hade min kropp kunnat kommunicera på något annat sätt än att må dåligt eller må bra så hade jag nog fått vetat ett och annat, vad den egentligen tycker om mig.
Men det spelar ändå ingen som helst roll, ty mitt motto är:
”Du har bara en kropp så se till att missköta den till absurdum.”

Inom huvudkategorin matkoma är nog den s.k. paltkoman den mest vanliga och kända för gemene man. Paltkoma hamnar i stort sett alla människor som äter palt. Den är nästintill omöjlig att undkomma. Jag har hört rykten om att människor fallit i paltkoma efter att ha ätit endast en halv palt!

Mer ovanliga matkomor är exempelvis broccolikoma och den icke så ”creddiga” yoghurtkoman. För att uppnå yoghurtkoma bör man surpla i sig minst 3 liter yoghurt inom loppet av en timme. De som gör detta faller väldigt sällan in under kategorin credmänniskor.

Jag känner att jag gärna vill kategorisera saker ikväll. Kanske mitt sinne som också försöker skapa någon sorts balans. Sortera upp, omvärdera, nå nya kloka slutsatser om hur livet skall bedrivas.

Veckan som har gått måste jag nog annars lägga in under kategorin (ni ser, vad händer med mig?!) fantastisk vecka. Elli-Maria har fått sin sömn omstrukturerad från två tillfällen med dagssömn till endast ett tillfälle. Övergången har gått över förväntan och det lilla barnet har varit på så härligt humör hela veckan!

Helt underbart. Vaknar med ett leende om morgnarna och vaknar med ett leende efter sin lunchsömn. Däremellan underhåller hon mest. Hade det gått att klona föräldralivet hade den gågna veckan legat jäkligt bra till som försökskanin.

Ikväll skall Emma ut på galej, så jag skall ligga i soffan och förundras över hur jag lyckades misshandla mig själv på detta sätt. Högst ev. kommer jag se på ”Juno” som börjar kl 21.15 på TV4. Jävligt bra film, som jag minns det.

Det enda jag mer skall nämna kring Donkey Kong är att tipsa er läsare om en riktigt bra dokumentärfilm om just Donkey Kong-spelet, den heter King of Kong och är fantastiskt bra och underhållande. Se den. Bor ni i närområdet är det bara låna den utav mig.

Men det här inlägget skall inte handla ett dugg om Donkey Kong. Jag hade nämligen tänkt att skriva lite positivt idag. Och mest om vår dotter som numera är dryga 13 månader gammal.

Hon börjar bli så stor. Och så duktig. Går obehindrat på egen hand. Reser sig upp utan stöd. Är försiktig över trösklar precis så ansvarsfullt som man bör vara. Är försiktigt över kablar också, förutom de gånger hon illvilligt försöker slita sönder kablarna, trycka in sina små små fingrar i eluttagen och på så sätt kanske få de där superhjältekrafterna jag då och då ser i hennes ögon att hon vill åt.

Sedan har hon börjat kramas! Det känns nästan surrealistiskt. Hon har aldrig varit den där mysiga lilla ungen som älskar att sitta eller ligga i famnen och bara ta det lugnt. När man överöst henne med pussar och kramar har hon bara sett en lampa över ens axel och hojtat förtjust efter den. Helt obrydd om den kärlek hon har bara millimetrar från hennes fina huvud.

Fast helt omedveten kan hon förstås inte ha varit. För nu har hon lärt sig. Det knep som får mig att fullständigt smälta av lycka har hon uppvisat både igår och idag.

Jag ligger på bilmattan i hennes rum och lutar mitt huvud mot hennes nya fina saccosäck. Då kommer hon gåendes fram till mig. Tittar en stund på min tröja. Tar lite i den för att sedan sonika lyfta bort tröjan från min mage. Denna mjölkvita, inte sådär överdrivet fasta, mage blottas, hon sätter sig ned och liksom på huk lägger sin mjuka kind mot magen och kramar mig! Helt fantastiskt. Så mysigt så ett norrländskt småbittert hjärta bara exploderar av kärlek!

Man kan sammanfatta det hela i att Elli-Maria börjar veta hur en slipsten skall dras!

I övrigt har det varit en väldigt bra söndag. Emmas 26:e födelsedag och i present utav hennes ytterst givmilde make fick hon en middag på tu man hand i vardagsrummet bestående av Jonas egna (efter recept i och för sig…) korvstroganoff med bulgur och lite grönsaker. Helt enligt önskemålet dessutom. Mycket gott, och en mycket bra stund var det.

Imorgon är det återigen en måndag och för mig spelar det nästan ingen som helst roll. Måste erkänna att det känns bra. Varje dag räknas ju!